Jag ser inget fel på dig

Denna vecka har varit tuff med flera besök på vårdcentralen. Träffat psykolog och läkare för att få läkarutlåtande för sjukersättning eller vad det heter. Psykologen är bra, jag gillar henne, hon förstår mig då hon själv har reumatisk värk, så på det sätter är det skönt att kunna träffa någon att prata av sig. Och inte att folk bara säger att dom förstår fast dom kanske inte gör det. Läkaren sa ju senare under vårat samtal att han ser ju inget fel på mig så jag borde ju kunna arbeta. Det känns som att om det inte syns något så är man frisk, men bara för att inget syns utåt eller på blodprov så kan man faktiskt vara sjuk!
 
I fredags så kom byggaren och rev ner skåpet där jag har min gamla kyl och frys som är gammal som tusan,känns det som. Ska äntligen få en ny och då blir det en fullstor så det känns skönt mot att ha haft en liten. Frysbox har jag sen tidigare men mer plats i kylen ser jag fram emot då jag ofta har fullt pga att denna jag har nu rymmer mkt mindre.
 
Helgen har varit rätt tuff, mycket sovande, behöver städa och så men det får snällt vänta. Min sömn är nu helt off schedule. Jag sover när jag känner att jag behöver, det enda jobbiga är att vara vaken kring nätterna vissa dagar, annars funkar det tycker jag. Har jag något inplanerat så kan det ju bli lite jobbigt för jag får ofta hålla mig vaken när jag kanske hade behövt sova ett par timmar.
 

Kärlek och annat

Att hitta den sista pusselbiten i livet, kärlek, är inte alltid lätt. Nu när jag har diagnos så är jag ju ärlig, när jag märker att det finns intresse. Men sen så är jag ju rädd för att personen skall dra sig undan för att man säger att jag har ME och Fibromyalgi. Idag är de 3 år sen som jag blev hårt sårad (nej jag minns det inte, skrev om det på facebook), min senaste date, valde en annan, det tog väldigt hårt på mig och sen dess har jag inte träffat någon. Har inte direkt tänkt på det heller, trivs rätt bra ensam, eller ensam, jag har mina underbara katter som är allt för mig.
 
Denna vecka så har sömproblemen startat igen. Vaken hela nätterna, sover bort en del av dagen. Går rätt bra just nu då jag ändå kan hålla mig sysselsatt om nätterna. Och får ju sova 6-7 timmar så det tar jag. Bättre än de då jag sover 3-4 timmar per dygn, då ledsnar man rätt fort och vill bara få sova. Men det går som inte, vad man än gör. Ja någon liten powernap kan man få till här och där, men sällan så mycket mer.
 
Om det är något jag saknar så är det att ha ork och så till att besöka vänner. Det är något jag verkligen mår dåligt över ibland. Jag skulle inte ha något emot besök, för jag vet som inte riktigt när jag orkar ta mig på bussen och så för att hälsa på någon. Jag önskar att jag kunde köra mopeden året runt, för på den känner jag mig ialllafall fri. Så har det alltid varit, men den friheten har känts mer de senaste åren men i somras blev det inte mycket resor på grund av värmen bland annat som slår ut mig ännu mer men sen så måste vissa grejer bytas på mopeden innan jag vågar köra igen.

Att ge sig själv en spruta

I lördags så var det dags för min spruta jag tar varje vecka med B12. Det går faktiskt bra, det enda jag inte gillar är när man sprutar in vätskan, men de är ju för att den är kall då den ska stå i kyl. Och brukar aldrig ta fram den innan, kanske skulle göra det.
 
Helgen har för i övrigt varit okej, mest varit hemma. Var en sväng till affären i söndags och de som är jobbigt med att handla är att jag blir så sjukt varm å svettig av det, får öppna och oftast slå igång fläkten för annars orkar jag inte med.
 
Har känt av något jag inte känt på länge, lätt värk i händer och handleder. Det har alltid varit ett tecken för mig att värk är på gång, så på det sättet är det skönt, att kroppen på sätt och vis “förvarnar” vad som är påväg.

Äntligen en diagnos

Efter 5-6 års slit, så hade jag med egenremiss äntligen fått tid till en ME-specilist i Göteborg, Gottfriesmottagningen. När läkaren sa till mig att “du har ju ME” så var det skönt att få detta bekräftat, efter att ha misstänkt detta i flera år.
 
Men vägen dit har inte varit en dans på rosor, arbetspraktik har visat att min arbetsförmåga är väldigt låg, men enligt läkare så är jag “bara trött” eller det finns inte något som heter kronisk utmattning etc, att få höra sånt och en massa andra förklaringar genom åren, ja och dom flesta som slåss med vården, vet nog hur det känns.
 
Så idag lever jag med ME, fibromyalgi och nedsatt lungfunktion sen tidigare. Idag när jag skriver detta så har jag haft en bra period men idag så har kroppen inte alls velat vara med. Men så är det ju, ME är ju dock väldigt nytt för mig och jag har typ 1 miljon frågor och så känns det som.